En söndag i september, Fyrishov, Uppsala. Jag är lite nervös, men finns väl flera anledningar. Efter att ha simmat in och bytt om till torra kläder sätter jag mig och tittar ut bland myllret av simmare som fortfarande försöker få sina längder gjorda innan tävlingen ska dra igång. Blicken stannar vid en kille med klocka på armen och jag tänker "vem är så dum att han simmar med klockan?" och sen "eller vänta förresten... den är säkert vattentät"

När killen med klockan och hans kompis stannar till ser jag vem det är. Han vinkar, tydligen har han sett mig också. Nu ska man äntligen få träffa den människa man suttit och pratat med sent in på natten och verkligen få se hur han är på riktigt. Han som redan räddat livet på mig, utan att ens ha träffat mig på riktigt. Som fått mig att trots allt hoppas på att livet ska vända, och hade han inte rätt? Jo jag lever ju, och mår till och med bra!

Några minuter senare kliver de ur bassängen, Pontus och hans kompis Anders, Köping Simsällskap. De försvinner bortåt och en stund senare reser jag mig och går för att hälsa.

Efter det var det inte tyst en sekund, oavbrutet prat, skratt och skoj.

Mina andra simkompisar tyckte att jag "dissade" dem, men vem vet hur många gånger till jag får träffa dessa människor, medan jag träffar de andra nästan varje dag?

"Vem är det där igentligen?", "Är det din kusin eller nått?" Många frågor, en del ställdes direkt till mig, andra bara småviskades mellan de andra. "De pratade om dig i omklädningsrummet, hur känner du dem?"

Jag hade inte sagt till alla att Pontus och Anders skulle komma, bara några få visste.

Dagen gick allt för fort, på vad som kändes väldigt kort tid var den slut, tävlingen avklarad och dags för köpingsborna att åka hem. Åtminstone jag hade mycket kul. Andres såg inte lika entusiastisk ut som mig och Pontus, men han klarade sig nog. Vi filmade med min kamera i vattnet, Pontus tvingade mig att hoppa från 10:an, och allmänt flummade omkring.

Efter det har vi gått igenom mycket tillsammans, både framgångar och motgångar. Denna människa har blivit min bästa vän. Många har svikit mig, och jag hade länge ingen jag riktigt kunde lita på. Men så en dag i maj får jag ett gästboksinlägg. Vi bytte msn och började prata, om allt mellan himmel och jord, simning, skolan, livet, världen - ALLT!

Den underbaraste vän man kan tänka sig. Sviker inte, lyssnar alltid, hur onödigt det än är, han finns alltid där. Bara att veta det, att det alltid finns någon att vända sig till ger en kraft, hopp och lycka. För många kan jag dölja mina känslor, men inte för dig. Ett ord som är avvikande och du förstår om något är fel. Ingen känner mig så bra som du, trots att vi bara träffats en gång.

Finns alltid här för dig med, kommer aldrig att svika dig, vad som än händer. Din skyddsängel på jorden, och om jag skulle dö, i himmelen och väntar tills du kommer till mig.

Älskar dig min bästa vän! :)