Det har börjat regna nu på kvällen. Stora pölar täcker nästan hela marken. Mitt ute i ingenstans, en skog, ett berg, en klippa, ett hav. Vågorna är höga. Genomblöt av regnet går hon där, i bara sin tunna sommarklänning och sandaler. Det blöta tyget har klistrat sig längs hennes ben, lika så hennes långa hår mot kinderna. Hon är ung och vacker. Sminket rinner ner för kinderna tillsammans med tårarna. Hon bryr sig inte, det spelar ändå ingen roll längre.

Hon går genom skogen, ut mot klippavsatsen som stolt skjuter ut över havet. Det blåser. Hon blundar och drar ett djupt andetag och andas in den välkända doften av hav. Regnet öser ner över henne och åskan hörs på några kilometers avstånd. Hon går fram till kanten av klippan, böjer sig fram och tittar ner. De vassa stenarna sköljs av havets alla vågor. Huttrande av köld flyttar hon sig ytterligare lite framåt, och nu står hon med tårna precis där klippavsatsen stupar neråt.

"Vem skulle bry sig? Ingen... Skulle någon leta? Nej... Skulle han ångra sig? Nej... Finns det då någon anledning att fortsätta leva? Nej..."

Hon höjer armarna som en fågels vingar. Hon tittar ner igen, tvekar en stund.

Så ropar hon ut mot havet:

"Jag älskar dig, men du vill inte ha mig, så varför ska jag då leva?"

Hon sluter ögonen och lutar sig framåt för att falla handlöst ner mot de vassa stenarna, hon känner inget längre, eller gör hon det? Är det någon som griper tag om hennes kropp för att hindra henne, eller är det bara önsketänkande? 

                                                                                                                         JF 15/4 -08