Ensam går hon där, regnet öser ner. Hon är blöt och kall in på bara kroppen. Flickan är ensam och tom inuti, men vem tror det?
Hon är den snälla, goa, rara, alltid glad och trevlig. Den som inte ger sig i första taget, utan övertalar alla att fortsätta en bit till. Hon som finns där och tröstar och stöttar. Flickan som aldrig gnäller och klagar utan biter ihop och håller tyst, fast det gör ont. Den stillsamma, lugna som alltid lyssar, vad som än händer.
De kallar henne ÄNGEL!
Men innuti är hon inte lika stark och glad.
Älskar, men inte älskad, gråter men ingen tröstar, faller, men ingen som fångar eller hjälper henne upp.
Hon har tagit sig igenom allt det där själv, gråtit tills tårarna tagit slut och torkat dem själv, rest sig när smärtan från fallet avtagit något, och ensam vinglat iväg.
Alltid det påklistrade leendet, men under det finns ensamhet, sorg och rädsla.
Den annars så starka, så snälla och lojala har ingen.
Hon längtar ofta bort, men vet inte vart. Till en plats där hon får göra som hon vill, utan att någon tycker de är något konstigt med det, men ändå finns någon där som kan hjälpa henne att plocka glassplittret ur sitt redan så sargade hjärta.
Ibland undrar hon om det inte vore bättre om hon bara försvann och aldrig kom tillbaka igen. Började om livet någon annan stans, eller också inte alls.
Hon låter blodet rinna, det är skönare att känna lite av smärtan långsamt sippra ut någon annanstans än ifrån hjärtat. Insidan av hennes underarmar är ofta rödrispade av naglarna.
Ett antal gånger har hon suttit och lekt med kniven i handen och tittat på den ljusa, tunna huden vid handlederna. Men varje gång har hon tyvärr, eller som tur var upptäckt att knivseggen varit allt för slö.
Det är nog ingen som känner alla sidor av henne och antagligen inte många som vill det. Folk tror de känner flickan så väl och vet det mesta om henne, men ack så fel de har...


                                          En av få texter jag inte har daterat, men skrev den nån gång i sommras...