Jahapp.. ännu en dag avklarad.. natten var ett helvete.. somade typ ett..
drömde flera gånger att jag packade, packade men visste inte vart jag skulle, när eller om jag skulle komma tillbaka.. är precis så jag har kännt hela dagen.. jag vill bort här ifrån.. på vilket sätt det än må bli, bara jag slipper allt..
En enda sak som jag är stolt över under dagen: Jag lyckades låta bli att gråta under hela skoldagen!
All övrig tid ska vi inte prata om..
Mer eller mindre desperat letande efter någon att prata med, vem som helst, på internet.. hittade iaf en som inte hade något emot mitt gnäll, människan räddade min dag, trots att jag inte vet vem det är eller knappt något om honom..
men förbannat ont gör det nu iaf.. som glasbitar i ett sargat hjärta..
"sluta inte hoppas" sa du när du första gången sa att du inte kunde komma.. jag gjorde som du bad mig, även om jag innerst inne visste att det skulle bli så här.. Jag skulle inte ha gjort det.. jag skulle ha slutat hoppas redan då..
Nu finns lixom inget att se fram emot.. Du bara försvinner mer och mer från mig... Minst ett steg per dag, ibland fler..
ska det verkligen göra så här ont..?
Jo om det ändå är ens bästa vän det handlar om, frågan är bara hur länge till jag kommer orka...